Camilla Läckbergs son fyller åtta idag och får, som alla år, önska sig hur hans tårta ska se ut. Tårtan beställs från något lyxbageri i stan. Den har formen av en hamburgare med pommes och läsk, för det har sonen önskat sig.

TårtanJag scrollar vidare och läser om tioårige Salah som bor i Homs i Syrien och som har flyttat fem gånger med sin familj för att undkomma striderna. Varje gång han flyttar kommer han efter i skolan och det vill Salah inte för han har stora planer på vad han ska bli. Han önskar att han inte behövde fly från kriget utan fick gå i skolan. Han står utanför sin gamla skola och är ledsen för den var så fin och nu är den alldeles sönderskjuten.

Jo, jag vet. Tillvaron har alltid sett olika ut för olika människor på olika platser i världen. Eller till och med på samma platser i världen. Det kommer aldrig existera en värld där alla har det likadant. För vi är så olika. Vi vill olika. Vi agerar olika. Men ändå – att få välja själv, det kan vi väl ändå vilja hoppas på att alla får göra. Att det inte är någon annan som bestämmer vilka drömmar du ska ha möjlighet att jobba för. Att alla kan få välja den där jävla tårtan. Eller inte.

Jag kan inte sluta tänka på tårtan. Det är hyckligt av mig. För det finns en massa onödiga saker jag lägger pengar på som kunde gått till välgörenhet för att rädda människor, miljön och världen istället. Jag skämmer också bort mina barn, för att jag kan. Men jag tänker på hur små världar vi lever i. Den där tårtan visas stolt upp i sociala medier. Människor undrar vad det är för smak i tårtan. Det är … Nej, jag orkar inte.

Men om jag ska leva efter mina egna värderingar, så ska jag inte döma någon. Det är lurigt med fördomar för de är inte intellektuella utan känslomässiga. Hur orkar jag ens bli irriterad på en tårta när det finns så mycket mer konstruktivt att göra – och tårtan faktiskt också gör en åttaåring väldigt glad och inte gör någon annan illa?

Jag önskar att alla födelsedagsbarn får vad de önskar idag – oavsett om önskan är livsavgörande eller inte. Fast mest om den är det.

Om jag får önska mig en tårta (det får jag inte; i min ålder förväntas vi, alltså vi kvinnor, själva bjuda på tårta när vi fyller år, fast det gör jag förstås inte), så skulle det vara en slarvigt hopslängd bärtårta med köpta bottnar – för så gjorde min mamma tårta. Men mest önskar jag att mamma fanns. Inte helt livsavgörande har jag upptäckt, för jag lever ju fortfarande fast hon är död, men en bit av mig dog med henne. Precis som den gör för alla som förlorar det som är deras.

Jag har alltid sett mig själv som ganska oberäknelig, eftersom jag hela tiden hittar nya sätt att förvåna mig själv och min omgivning. Men nu vid dryga femtio börjar jag skönja mönstret för hur jag upprepar mina livsval: Jag tar ett jobb och går all in tills jag helt tömt ut mig (det brukar ta några år), säger upp mig för att gå in i en period av vila och självförverkligande tills jag helt tappat styrfarten och är så uttråkad (och fattig) att jag tar ett nytt jobb och börjar om.

Nu har jag gjort det igen. Jag har tackat ja till ett jobb. Så nu ska jag skriva en ny roman, kampanja för den roman som kommit ut, förlägga nya böcker, utföra redan utlovade frilansuppdrag som skribent – och jobba heltid i en anställning. Av någon anledning kan jag aldrig göra saker lagom. Alltid för mycket eller för lite.

Klart det är skönt med en inkomst och slippa hanka sig fram, men främsta skälet att börja anställning (förutom ett toppenroligt jobb) är att jag har för mycket tid. Jag förstår hur provocerande det måste vara för många som jobbar skiten ur sig. Kan en ha för mycket tid? Ja, det kan en. Alla som är eller har varit arbetslösa vet förstås att det är sant. Själv är jag supereffektiv och kan få hur mycket som helst gjort, men när jag har för lite att göra alltför länge faller jag helt itu. Får inget gjort. Det känns som om jag inte måste något längre. Allt går att skjuta upp till nästa dag.

Problemet för de flesta är förstås det motsatta. För mycket måste. Att det ser ut som det gör i arbetslivet med alla sjukskrivningar tror jag inte alltid beror på själva arbetsbelastningen, även om det på många platser, framför allt inom vård och omsorg, är så personalneddraget att det bara fungerar för att människor sliter sig itu. Ändå tror jag största problemet i allmänhet dels är att förutsättningarna för arbetet är bedrövligt otydliga – var börjar och slutar ansvaret, när börjar och slutar arbetet, etc? – och dels att det är så mycket som vi tror att vi ”måste” göra i våra liv och arbetsliv.

Sanningen är att det är väldigt lite som vi i vår del av världen måste. Väldigt lite. Vi måste inte jaga för att äta. Vi måste inte springa från vilda djur för att inte bli uppätna. Fast inte ens det där är egentligen några måsten – det är val om en vill överleva. Vad behöver vi göra i Sverige idag för att överleva? Inte så mycket. Om vi räknar överleva som en godtagbar nivå för att leva, alltså. Det är det så klart inte. Därför är det nyttigt att fundera på vad vi måste och vad vi inte måste.

Var jag ska jobba? Sjöfartsmuseet. Ska bli fantastiskt roligt. Jag älskar gammalt skit. Gammalt har ofta förvånansvärt mycket att göra med nytt. I år har museet en utställning om de svenska migranter som reste till Amerika för att slippa fattigdom och misär för hundra år sedan. Det här med migration är inget nytt; det har pågått i miljontals år. Saker vi människor gör för att överleva.

amerikalinien

Lite robustare fartyg för migranterna förr, vissa av dem i alla fall.

 

paris_restoPå bilden: Leyla, Beryl, Eva och jag är på en fantastisk restaurang i Paris. Vi har haft en underbar dag. Nästan hela dagen har vi tillbringat på Musée d’Orsay och upplevt vad vi kallar en konstorgasm. Sedan har vi suttit på ett helmysigt parisiskt kafé och druckit rödvin. Beryl, som jobbar med vin, har visat oss hur vin ska drickas. Jag var femtio år och hade aldrig tidigare vetat hur vin kan smaka om man dricker med rätt teknik. Vi säger att vi har fått en vinorgasm. Flera stycken faktiskt.

paris3En timme senare är gatorna utanför ödelagda efter flera samordnade terrorattentat … Det här var alltså fredagen den 13 november 2015. Det blev inga fler orgasmer den dagen – eller natten.

Så här kan det se ut när en byter riktning i livet. När jag kom hem till Sverige några dagar senare – vi kom alla hem helskinnade – sa jag upp mig från mitt jobb där jag hade jobbat i nästan tio år. För att bli författare.

När jag berättar det här förstår alla varför jag ville göra en förändring. Det är ju sådana här händelser som gör att en utvärderar sitt liv. Men min erfarenhet är att de här vändningarna i livet faktiskt inte kommer så plötsligt. En händelse kan vara katalysatorn, men oftast har det varit en lång väg innan som lett fram till beslutet. Och så var det för mig också …

Så här började jag den föreläsning som jag höll hos Röhnisch Concept Store i fredags. Mitt livs första föreläsning. Jag har jobbat med föreläsare i tio år och presenterat och modererat seminarier, men har aldrig föreläst på riktigt tidigare. Först på senare tid har jag insett vad jag vill säga, något jag faktiskt är expert på: hur en ändrar riktning i livet. Det har jag gjort ett antal gånger. Jag har varit anställd på UD med tjänstgöring på flera ambassader utomlands, varit tv-reporter på Rapport, frilansjournalist, vd på ett utbildningsföretag – och nu författare.

Många har sagt till mig att jag är modig varje gång jag har sagt upp mig och börjat från början, men jag är inte modig – jag ser bara annorlunda på konsekvenserna av mina val. Just synen på konsekvenser är det som enligt min mening avgör våra livsval.

För oss som familj betyder mitt val att säga upp mig att vi kanske inte kan bo kvar i vårt hus, men jag vill inte att mina livsval ska avgöras av att jag/vi måste bo på ett visst sätt. Däremot har jag inga synpunkter på om någon annan tycker det är viktigt. Då gör hen en annan bedömning av konsekvenserna.

En ensamstående mamma eller pappa kanske inte kan säga upp sig så lätt. Men valet finns alltid. Det är bara det att konsekvenserna ser annorlunda ut. Och de är olika för oss alla, beroende på vår livssituation.

Det här tycker jag är kärnan i allt. Det finns alltid ett val, men vi måste vara beredda att ta konsekvenserna, så som de ser ut för just oss. Om vi kommer ihåg att vi har ett val kommer vi inte gå omkring och känna oss drabbade. Vi har valt att stanna kvar på jobbet, i äktenskapet – eller lämna det. Och ibland behövs en spark i ändan för att verkligen göra valet och inte bara låta tiden gå.

Glad Fars dag. Vad vill pappa läsa? 

farsdag-bonniersbokklubbBonniers Bokklubb tog i från tårna med tips på böcker i alla möjliga och omöjliga genrer. 43 böcker (inklusive ett par seriemagasin) rekommenderades inför Fars dag. Antal manliga författare: 43. Antal kvinnliga författare: 0.

Varför förväntas män inte vilja läsa kvinnliga författare? Det är ingen som förutsätter att kvinnor inte vill läsa manliga författare. Det visar en snabb koll på boktipsen inför Mors dag (här har vi istället en annan problematik med vad kvinnor förutsätts vara intresserade av).

En spontan, helt ovetenskaplig, rundvandring på nätet visade att de flesta bokförlag och återsäljare hade ungefär samma upplägg inför Fars dag. Bara Piratförlaget av dem jag kollade på verkade ha tänkt till ordentligt på det här perspektivet. Ännu roligare om de utan att reflektera valde Sara Kadefors, Lena Ebervall/Per E Samuelsson, Malin Persson Giolito och Jan Guillou. Men jag tror att någon tänkt till. Tack för det.

Jag kan bara inte förstå varför det ska sitta så långt inne innan det ”normala” är könsneutralt. Innan det inte är det manliga utan mänskliga som är norm. Nog borde det vara innehåll som styr boktipsen, inte kön på författaren?

Jag erkänner. Maken och jag satt uppe hela natten och följde det amerikanska presidentvalet. Vi hade bullat upp med amerikansk mat och framåt morgontimmarna hade maken lovat att bjuda på pancakes. Men några pannkakor blev det nu inte. Makens ansikte och mitt blev allt blekare i samma takt som Filips och Fredriks (jo, det var de som hade First Aid Kit i tv-studion) allt eftersom timmarna gick.

usa-millennials

Det uppskattade valresultatet om endast ”millennials” (födda efter 1982) fått rösta. Framtidshopp.

Nu har dagen gått och insikten har sjunkit in – och jag säger bara: Jag känner mig kränkt. Kränkt som en vit man. Jag har äntligen förstått hur det är att känna sig som en vit, kränkt man. För det som jag hade räknat med blev inte mitt.

Jag tycker inte som Hillary Clinton i alla frågor. Jag tycker inte heller som någon enda svensk politiker i alla frågor. Jag förstår om människor är missnöjda med politiken och sina liv. Jag förstår om de vill ändra på saker och ting. Men att rösta på Donald Trump? En man som öppet visar sitt förakt för sina medmänniskor – för kvinnor, människor med mörkare hudton, hbtq-personer, människor med funktionshinder, meningsmotståndare – och ändå väljs att leda en hel nation med just alla dessa medmänniskor.

Jag är besviken på dem som valde sitt eget missnöje framför andra människors värde och rättigheter. Förbannad på de ultrakristna som upprörs och kränks av allt som rör sig i den moderna världen, men viftar igenom Trumps alla hemskheter utan att ens höja på ögonbrynen. Men mest av allt är jag förbannad på de amerikanska kvinnor som rycker på axlarna och säger ”alla män beter sig ju så” – och röstar på Trump. Ni kränker oss alla.

Den amerikanske komikern Patton Oswalt twittrade: ”What I’ve learned so far tonight: America is WAAAAAAAAY more sexist than it is racist. And it’s pretty fucking racist.”

Nu tar vi nya tag. I Sverige har vi också ett missnöjesparti. Och lösningen är inte att gå omkring och känna sig kränkt.

Detta med föräldrar som bara tar hänsyn till sina egna barn och skiter i andra. Icke Picke Pö, del 2: ungdomar.

pennyfront-partillerocken

Pennyfront på Partillerocken 2016

Igår var jag på Partillerocken. Min son och hans bandkompisar i Pennyfront tävlade i sista deltävlingen innan finalen. Röstkorten delades ut innan första bandet började och röstade gjorde en när sista bandet spelat. Det gav mig drygt två timmar med åtta band med helt olika sorters musik. Metal, pop, indierock. Fantastiskt roligt att se och höra all sång- och spelglädje.

Men alla dessa föräldrar som sitter ute i kafét och bara kommer in och lyssnar och klappar händer när deras eget barn spelar – hur tänker de? Är det så förfärligt jobbigt att behöva höra musik de inte gillar? Att behöva supporta och klappa händer för ungdomar som ägnat timme efter timme i replokalen och som nu presenterar det absolut bästa de har.

En del band har ingen mamma eller pappa eller mormor som hämtar ut röstkort och trängs framför scen när de spelar. När en del band spelar kommer inte halva skolan och hejar och tjoar. Vissa band kommer långt ifrån Partille; vissa har ingen familj som kan eller vill komma. Min sons band hade släkt och vänner där, men det fanns andra som nästan inte ens fick applåder.

Fine, en kan inte alltid vara på plats. Men när en ändå är där? Är det verkligen för mycket att bjuda någon annans ungdom på lite av sin tid? Och uppleva något nytt på samma gång. Lite growl på tidiga lördagskvällskvisten är inget en dör av, men de som står på scen blir glada av klappande händer. Alla blir glada av klappande händer.

Så kör på nu och låt kärleken i era hjärtan sprida sig längre än till närmsta tonårsrum.

—————————————————————————

Tumme ner också för konferencieren som hyllade band med hans egen musiksmak och band han kände, men dissade andra. Så INTE vad (ung) musik handlar om.

Tumme upp för arrangören (som även var konferencier!) som fortsätter arrangera den här härliga musiktävlingen som pågått sedan 1992 och gett så många unga band en fin start. Om två veckor är det final i nya Partille Arena med Lillasyster som dragplåster.

”Varför är det så mycket sex och droger och rock’n’roll i boken?”

Frågan förvånar mig. Jag förstår plötsligt att det finns många olika sätt att läsa min roman. Frågan kommer från en journalist som intervjuat mig för en artikel. Han har nu läst romanen och ringer upp.

”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag brukar inte läsa den här typen av böcker”, säger han först och jag tror att han inte gillar min roman. Men han kan inte sluta prata om den. Hur han skyndade sig hem från jobbet för att få fortsätta läsa. Och när han mejlar skriver han: ”Saknar redan stackars Marilyn. Hör av dig när nästa bok är på gång.”

Det är svårt att förklara känslan när läsare pratar om ens karaktärer som om de kände dem på riktigt. Det är vad som händer nu när min bok funnits ute en vecka och människor börjat läsa. De kommer fram till mig och pratar om boken, om Marilyn, med ett särskilt ljus i ögonen. Då tänds ett ljus i mig också. Hon är så värd all kärlek, min Marilyn.

Det är ju det här en jobbar för: att skapa något som finns kvar i läsarna. Och så olika de läser. Det är som om alla läser in en bit av sig själva i karaktärerna och händelserna – och det gör mig så glad. Jag förstår varför jag har jobbat så hårt och så länge med detta.

halet-i-golvet

Titta, hålet i golvet går nästan att laga med en bok.

Jag är väldigt slapp med en massa saker. Vårt hus står åtta år efter inflyttning fortfarande helt orenoverat – inget nytt tak sedan 1973, vinden blåser rätt in genom englasfönstren, hål i parketten där tidigare ägaren inte fått ihop ritningen, med mera (mycket mera). Trädgården är djungel och öken på samma gång. Träningsrutinerna ryker all världens väg så snart jag får lite extra jobb. Middagsbjudningar gjorde vi slut med för många år sedan. MEN, så jäkla bra jag är på att fokusera – på andra saker. Annars hade det aldrig blivit en bok.

Det handlar om att kunna välja bort. Jag tror att vi kvinnor i allmänhet är sämre på att välja bort än män. Vi vill att allt ska perfekt. Men det går inte att brinna i alla ugnar på samma gång. Det är därför jag skriver om människor som väljer bort det som andra tror en måste välja till.

Min Marilyn kan välja bort. Fast hon väljer bort ALLT – och det blir ju inte heller så bra i längden. Tur hon träffar Anna och gänget. Själv har jag mitt eget gäng och förra veckans två härliga releasefester vet jag verkligen inte hur jag skulle klarat utan dem. Det hade jag inte. Hurra för vänner!

Allt det där sexet och drogerna i boken då? Jag säger som journalisten själv: ”Jag vet inte vad jag ska säga.”

bokmassan2016

Bokmässan tillsammans med härliga Sofia Scheutz som gjort det läckra bokomslaget till min roman.

Förra gången jag var på Bokmässan orkade jag i hela sextiosju minuter innan jag gick hem – och då hade jag ändå ansträngt mig. I år sprang jag runt och träffade folk i flera dagar och hade hur kul som helst. Det är typiskt mig att det antingen är på eller av, aldrig något mitt emellan. Jag har så svårt att hitta den där lagom-knappen. Antingen är jag extremt öppen och social och pladdrig eller alldeles blyg och tillknäppt.

Introvert eller extrovert – det är frågan. Någonstans har jag läst att de som är extroverta hämtar sin energi från andra människor och de som är introverta hämtar sin energi i ensamhet med sig själva. I så fall är jag introvert. Jag orkar inte vara med människor hela tiden utan måste få tid för mig själv för att hämta kraft.

Därför fungerar skribenttillvaron så bra för mig. Men jag får passa mig. När jag tillbringar mycket tid ensam utvecklas den sidan mer. Jag blir mer som Marilyn, huvudpersonen i min roman. Fast det visar sig ju att också Marilyn kan öva sig i social anpassning. Hon är bara lite tveksam till vad det ska vara bra för.

När jag började på min senaste anställning för tio år sedan kom jag från en ensam tillvaro som frilansjournalist till en myllrande, glad och social arbetsplats. En smärre kulturkrock uppstod i mitt huvud. Jag förstod inte hur alla kunde avbryta jobbet samma klockslag varje dag för att gå och dricka kaffe. Var de inte mitt inne i något? Och frågan ”vad ska du göra i helgen?” var helt obegriplig. Men övning ger färdighet. Efter ett tag kunde jag både mingla och småprata – en riktig baddare på det blev jag faktiskt. Och jag älskar det. I lagom doser.

Ibland glömmer vi att våra olika sidor går att utveckla, om vi vill det. Klart en ska vara sig själv så långt det går, men ”sig själv” är ändå ett tänjbart begrepp. Ibland är det bra att tänja lite hit och dit – bara för att känna var gränserna går. Kanske till och med ta ett litet försiktigt steg utanför gränsen. Skitläskigt, jag hatar det, men jäklar vad mycket roligt jag fått när jag gjort det. Det är som att vinterbada – dödsskönt EFTERÅT. Och det bästa av allt: en måste inte vinterbada.

Varför tror vi att allting var bättre förr – när vi var med förr och vet att allting var precis lika bra och dåligt som idag?

lekplats

Lekplats på amerikansk skolgård, runt år 1900

De här Facebook-uppdateringarna som regelbundet dyker upp från människor i min ålder (och uppåt) om att de är glada att de inte är barn eller unga idag – för nuförtiden sitter barn bara vid datorn och har inget liv. Förr var en ute och lekte och inte dog en av att dela en 33-centilitare läsk direkt ur flaskan eller av att klättra i träd. Vilket skitsnack.

Jo, så bra att en är nöjd med sitt liv; det ska ingen ta ifrån en. Men det där ”det var bättre förr” vittnar ju bara om att framtiden ligger bakom den som saknar fantasi. Och det har inget med ålder att göra. Det är en attitydfråga.

Tänk att få vara ung idag. Jag hade kunnat gå den gymnasielinje jag ville, som inte fanns på min tid när kultur och medier var ett fritidsintresse. Jag hade haft hundra möjligheter att se en film utan att behöva vänta ett år på att den hittade till stans biograf (väntan kan ha sin funktion, men till en gräns ändå). Jag hade haft en magisk telefon utan krullsladd och utan föräldratjat om dyra rikssamtal – och hela världen öppen för mig. Jag hade kunnat se tjocka och fula tjejer på teve och film – eller nej, det där hade jag fått vänta på lite till ändå. Men framtiden – den är ju lika spännande som dåtiden.

När jag var barn berättade mina föräldrar så entusiastiskt om sin barndom att jag längtade dit. Längtade efter att bo hela familjen i ett rum och kök med dass på gården. Längtade efter att få reta vicevärden så att han jagade en nedför gatan. Jag spelade mammas gamla 78-varvare med Alice Babs och Brita Borg om och om igen på skivspelaren (fantastisk skola för Melodikrysset – jag är familjens helt ohotade expert på allting pre-Beatles, förlåt Jonas, pre-Elvis).

När min bror och jag rensade i barndomshemmet hittade vi vykort som min mormor skickat till sina döttrar därhemma när hon och morfar var ute på sina cykel- eller mopedsemestrar. Av poststämplarna ser vi att mamma och hennes syster inte var särskilt gamla när de ensamma anförtroddes lägenheten på Lilla Vegagatan, fem trappor upp. Nej, det är inga semesterbeskrivningar i vykorten utan praktisk information:

”Om ni behöver pengar, gå hem till farfar och be om fem kronor. Säg att jag har skickat er.” Eller: ”Det ligger en kaka i understa lådan i köket.” ”Vi kommer hem på torsdag kl 11” (poststämplat onsdag; posten delades ut flera gånger per dag). De använde vykort som vi använder sms. Saker är sig förunderligt lika – det är bara verktygen som ändras. Fast visst, flickorna fick klara sig själva på ett sätt som inte anses okej idag.

Saker är inte bättre eller sämre nuförtiden. Människor är inte godare eller ondare. Vi ändrar bara uppfattning om vad som är bra och dåligt. Och jag sitter hellre här i soffan framför datorn än försöker knacka in den här texten med en vass sten på grottväggen.

Okej, seriös släppångest nu. Det var fantastiskt roligt att skriva roman och svindlande kul att få se den ta fysisk form i Sofia Scheutz underbara omslag och sagolikt skoj att förbereda släpp. Men nu. Nu måste jag ju snart ta ansvar för innehållet.

overthinking

Men lycka är inte allt. Inte varje dag.

Alla kommer inte gilla min roman. Det vet jag. Så är det alltid. Vissa som känner mig kommer tro att de vet vilken sorts roman jag skrivit och bli besvikna när den inte alls är som de trott. Redan nu känner jag ett blytungt ansvar för deras besvikelse.

Jag har börjat säga: ”Det är ju inte säkert att du gillar den” till alla som kommer med glada tillrop. Och tro mig, de är många. Så många att jag blir alldeles rörd av allas genuina glädje för min skull. Rörd och nervös.

Varför tar jag ansvar för vad andra ska tycka? Det är ju inget jag kan göra något åt. Att ge ut en roman är förstås väldigt utlämnande. Kritik mot boken kommer vara kritik mot mig. Men jag är bra på att ta kritik. Gillar det och tycker det är viktigt för att kunna utvecklas.

När jag tänker på det här förstår jag att det beror på att det är skillnad på kritik mot vad jag gjort och kritik mot vem jag är. I tidigare jobb har det varit prestationen som har utvärderats – nu är det personen, eftersom romanen och jag hör ihop. Jag tar ett större ansvar för hur jag upplevs som person än hur människor upplever det jag gjort. Göra kan jag göra annorlunda, men vara annorlunda är svårare, även om det självklart inte heller är omöjligt.

Har jag sagt att min man tycker att jag tänker för mycket? (Nåja, vissa saker tycker han nog att jag tänker för lite på också.) I så fall vet jag att vi är många som tänker för mycket.

Jo, den här neurotiska sidan kan vara jobbig. Men jag tröstar mig med vad Bertrand Russell sa: ”The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent are full of doubt.” Vilket elegant sätt att säga att en är intelligent – utan att säga det. Allt är inte självtvivel.

%d bloggare gillar detta: